| Arkivet |
Tankeflykt till andra sidan
Jag kallar vår lilla lägenhet ”båten”. När jag sitter här och skriver hör jag havet klucka mot strandkanten under balkongen, det knirrar lite från segelbåtarna som ligger förtöjda i bukten och en frisk bris blåser genom de öppna balkongdörrarna. Då och då flyger en fiskmås eller papegoja förbi en halvmeter från balkongen. Imorse kom en och satte sig på räcket och smakade på mina frukostflingor.
|
|
Ibland kluckar det högre här utanför, det är när den lilla färjan från Operahuset puttrar förbi på väg mot Sydneys nordligare stränder. Vår lägenhet är liten, men med 180 graders vy över havet, båtarna och bukten. Ljuset flödar in över den slitna heltäckningsmattan och gör livet härligt att leva. Näsan har inte vant sig vid de nya lukterna från havet, eukalyptusträdet utanför och rengöringsmedlet de använt i trappuppgången. Nyfiket snusar jag in blomdoft när jag promenerar mot färjan som tar mig till Operahuset och sta’n.
Sydney är fantastiskt fint med sina vikar och uddar, turkost vatten, gröna parker. Det är fjärde gången jag är här och jag upptäcker nya sidor av staden hela tiden. De små upptäckterna är de bästa. Till exempel de bjärt röd-grön-gula papegojorna som kommer och sätter sig på balkongräcket så att jag kan beundra dem. De är otroliga på att i hög fart sidledes ta sig från ena sidan balkongen till den andra.
Vi bor vid en återvändsgata så jag hör inga bilar. Det är så lugnt och vackert att det är svårt att inse hur nära storstan man är. Men Sydneys skyskrapor glimmar i solen bara 10 minuter med färja från vårt lilla paradis. Fiskmåsen klev just av balkongen och gled iväg i en imponerande flyguppvisning. Efterlämnande en blöt plopp på balkonggolvet.
Suck, jag sitter och läser dagboksanteckningar från senaste Australienresan och känner suget i restarmen. Oj vad jag kan längta till Australien. Jag bodde i Brisbane i drygt 3 år på 90-talet och innan dess hade jag rest runt större delen av jättelandet med ryggsäck på ryggen.
Ända sen jag gick i mellanstadiet och gjorde ett skolarbete om landet Down Under visste jag att jag skulle dit. Inte många trodde det skulle bli av men tji fick dom. Att jag dessutom plockade på mig en aussie när jag kom dit så att jag fick permanent uppehållstillstånd var ju väldigt smart uträknat.
(Nu har han ju en del andra förtjänster min man, annars hade vi nog inte hängt ihop fortfarande. Bland annat masserar han frivilligt mina svullna gravidfötter och lagar god mat. He’s a keeper.)
Jag vet inte om det är en tankeflykt, en desperat förnekelse av att vi snart kommer att landa i Tvåbarns-Chocken, men nu har vi börjat drömma om att resa nästa vinter. Med halvårsgammal bebis. Stanna länge och leva på föräldrarpenning och släktingar. Med tanke på hur hemkär jag var under lillgrodans första år verkar det onekligen lite verklighetsfrämmande.
Men visst kan man få drömma… om lata dagar under ett parasoll i Noosa, att låta våra små halvaustraliensare träffa koalabjörnar och kängurur och äta glass under ett blommande jacarandaträd istället för att bylsa på sig femton lager kläder så fort man ska utanför dörren.
Troligen blir det det sprattlande knytet i magen som får bestämma om drömmen blir verklighet redan nästa år. Vem vet vad det är för person som kommer ut? Att döma av den höga aktivitetsnivån redan nu tror jag det är en liten äventyrare som gärna upptäcker en ny kontinent under sitt första levnadsår. Så jag drömmer vidare. Vad drömmer du om?
Ulrika
|
|
|
|
|
|
