| Arkivet |
Bästa ursäkten
Säga vad man vill om graviditetens plågor men det är i alla fall den oslagbart bästa ursäkten för många saker:
Man får vara tjurig, irrationell, trött, gå upp i vikt, ha på sig mjukisbyxor på jobbet, äta bananer mitt i natten, ha plötsliga gråtattacker, skrattattacker och ilskna utbrott. Man har till och med alibi för att klaga på sommarvärmen.
Dessutom bör man slippa plocka ur diskmaskinen, åtminstone sista veckorna före releasedatum. Sista 38 veckorna.
|
|
Min äkta hälft är helt införstådd med de flesta av de här sakerna. Ändå uppstod förra veckan fnurra på tråden. Maken blev förkyld. Och ni vet hur det är när en man blir riktigt förkyld. Weirons röst finns inom oss alla ”Ni kvinnor snackar om att föda barn…..” och så vidare.
Frågan på dagsschemat blev – trumfar förkylningen graviditeten? Vi provade demokratisk omröstning men det blev oavgjort, jag utnyttjade min rätt att bli hormoniellt grinig men det gav inga resultat. Maken var stadigt parkerad i soffan. Framför fotbollen. (Såg ett passande inlägg på Facebook häromdagen: ”Fotbollen ska döööööö.”)
Ni kan se det framför er, hur den höggravida hustrun slavade i kök, barnkammare och trädgård. Svetten droppande, sammanbitet stönande när varje framåtböjning orsakade ännu en sammandragning. Allt medan maken med knappt hörbar röst bad om ännu ett glas c-vitamin. Och kanske lite chips om vi har?
(Ja, jag vet, möjligtvis var det värre än en vanlig förkylning och kanske lagade han ett eller annat mål mat och det här är personligt påhopp och han har ingen möjlighet att försvara sig, men det struntar jag i, jag är gravid!)
Som tur var för familjelyckan blev han på tredje dagen, liksom en annan känd person, uppstånden igen och ordningen är återställd. Verkar det bli risk för uppror behöver jag återigen bara peka på magen med höjda ögonbryn – hur kan han argumentera mot det?
Ni kanske tycker att jag låter som en riktig gravidzilla, men jag har varit med förr och jag vet att det är bäst att suga i sig så mycket bonusar som möjligt. Allt det här tas ifrån en när guldklimpen väl är levererad. Det är som att en ond fe vevar ett trollspö som förvandlar mamman från festens prinsessa till ett osynligt bihang till det lilla spädbarnet.
När jag nu går här i mitt välsignade tillstånd tänker jag mycket på mammaskapet i stort. Innan vi fick lillgrodan är jag rädd att vi hade väldigt låg förståelse för kompisarnas daltande med sina små dregelmonster (sorry) och jag förstår verkligen att de som inte är föräldrar måste bli sååå trötta på allt prat om barn. Men jag har blivit väldigt mycket mer överseende sedan jag själv blev mamma.
Rent psykologiskt är det den största förändring man genomgår som vuxen, fantastiskt mycket händer inom en när man får ansvar för en egen liten klimp som är helt beroende av ens kärlek och omsorg för att överleva.
Så jag vill be om överseende för alla oss mammor och pappor som lätt halkar in på ämnet ”våra barn” över kaffekoppen.
Och så tar jag gärna en till
fotmassage, tack.
Ulrika
|
|
|
|
|
|
