|
|
|
Det talas om finanskris, vårdkris och bankkris. Men inte ett ord om min 40-årskris. Kanske därför att jag inte har drabbats av någon sådan där åldersrelaterad kris (ännu). Nu tror jag visserligen inte att det skulle skrivas så mycket, även i det fall då jag låg och vred mig av kriskrämpor. Jag är inget ämne för löpsedlarna.
Hur som helst, i mitten av april så fyller jag fyra-noll. Därför borde det nu vara ett utmärkt tillfälle för mig att drabbas av just 40-årskrisen.
Och tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har känt efter, larmat och gjort mig till. Men inte ett uns av medelålderskris har jag lyckats frambringa. Men skam den som ger sig, några symptom borde jag väl kunna uppvisa, jag fyller ju ändå snart 40!
Jag beslutade mig för att med hjälp av sökmotorn framför andra på internet, leta reda på några typiska tecken på 40-årskris som kan stämma in på mig.
Kroppsnoja, smaka på det ordet. Det var ett utav de första orden som kom upp vid min sökning. ”Vid 40 rasar männens kroppar, håret ramlar av och magen växer”.
På kroppsfronten, intet nytt. Jag har varit tunnhårig sedan födseln, och kulmagen och jag är sedan länge bekanta. Nästa symptom!
Ett annat tecken enligt några förståsigpåare, är att man börjar fundera kring meningen med livet. Usch, det låter ju jättetungt. Och när har de tänkt att man skall hinna med det? Men det klart, sätter man sig på en stubbe i skogen och verkligen funderar kring just: meningen med livet. Då borde man om än inte hamna i kris, så åtminstone bli ordentligt konfunderad. Nä det där har jag inte tid med, ge mig något handfast som jag kan bygga min kris på.
”Män tenderar att skaffa sig dyra hobbys, gärna gällande bilar, mc och teknik”.
Det var då själva… Jag är inte intresserad av bilar och bågar. Och teknik begriper jag mig inte på, fråga min hustru.
Det var då märkligt vad det skall vara svårt att hamna i en välkänd och inte alls ovanlig kris!?! Skulle inte jag kunna vara förmögen att krisa, jag som står här med öppna armar och väntar?
Innebär detta att jag undermedvetet förnekar att jag numera är medelålders? Jag hoppas verkligen inte det.
Att höra någon som passerat 40 pinnhål säga: ”Jag känner mig verkligen inte ett år över 25. Det där med ålder är bara siffror på ett papper. Jag umgås jättemycket med människor i 20 årsåldern.”
Tycker jag låter som ett tydligt exempel på att man är inne i en djup medelålderskris, där förnekelsen är ett av de tydligaste kännetecknen.
Hyllningar, hälsningar och presenter kan lämnas till Varbergspostens redaktion.
Salut.
Jonas Paulson
|
|
|
|
|
|
Prenumerera via RSS
